Anna Jansson: Stum sitter guden

Läste nyligen Stum sitter guden av Anna Jansson. Jag visste inget om hennes böcker men det fanns många att välja på i bokhandeln så de borde vara populära. Jag tyckte nog bara att boken var bara sisådär. Trots att det bara var 210 sidor så kändes det som att det fanns en tempoförlust någonstans i mitten på boken. Resten var ganska fartfyllt skrivet men det kändes ganska standardmässigt och inget speciellt. Detta var en debutbok så kanske hennes senare böcker är bättre?

Medan jag läste boken så läste jag en negativa recension av Camilla Läckbers Tyskungen. Jag läser de författare som nämns och tycker de är kul att läsa men frågan är om det inte ligger något i detta:

Nu börjar jag tröttna på det här daltandet med de svenska deckarförfattarna. Speciellt med de kvinnliga, de s k deckardrottningarna. Som anses skriva så träffsäkert om vardagen och barnen och snoret och latten och gud vet vad. Camilla Läckberg är en av alla de här drottningarna - som tydligen kan vara hur många som helst - som stilistisk är i nivå med en bättre skoluppsats - prydlig, konventionell och som skriven i rund och tydlig skrivstil. Folk har allvar i rösten, ser undrande ut, nickar bekräftande, tittar konstigt, säjer saker lamt, rättar irriterat till frisyren, kliver småskrockande in och plockar tankfullt upp saker och man drar sig inte ens för att säja ”Seså!”

Här betraktas världen och människorna genom ett raster av förnumstig flickrumspsykologi, och även om det förekommer lesbiska par, gamla nazister, mammor med kyligt känsloliv, olyckliga äktenskap och förlossningar så blir allt så kvävande tillrättalagt av Läckbergs snusförnuftiga prosa som liksom viker allt till prydliga och välstrukna små högar.

Det känns faktisk till exempel som om många nyare svenska deckare lider lite av en ganska likformig och inte speciellt intressant skildring av huvudpersonens familjeliv och problemen de har.

Andra bloggar om: böcker, deckare